Det viktigaste om neurologstatus

Neurologstatus, neurologisk undersökning

Allmänt om neurologstatus

Neurologstatus handlar mycket om att integrera kunskap om anatomi, patofysiologi och statusfynd för att lokalisera och diagnosticera sjukdomar i nervsystemet. Det är ett fascinerande och ofta väldigt effektivt diagnostiskt verktyg.

Eftersom neurologiska frågeställningar är så vanligt förekommande är neurologstatus viktigt för många inom sjukvården. I Sverige lär man oftast ut en standardiserad schablon för neurologisk undersökning (se nedan). Men det är även viktigt att kunna utföra en riktad neurologisk undersökning utifrån misstanke om en särskild diagnos eller sjukdomsgrupp.

Undersökning av följande moment brukar ingå i neurologisk status:

I kommande kapitel återfinns mer detaljerad beskrivning av dessa moment. Nedan följer videoexempel, lathund, mall och en översiktlig genomgång.

Videoexempel på neurologstatus

Nedan visas ett exempel på en rutinmässig neurologisk undersökning. Notera att ganska många moment går att bedöma på relativt kort tid. Notera även att nästan hela undersökningen genomförs med patienten sittande. Genom att vara lugn och tydlig ökar man chansen till en snabb och effektiv undersökning utan onödiga avbrott och tidsförlust.

I sista momentet i videon görs en bedömning av högre cerebrala funktioner. Undersökaren ställer frågor för att utvärdera orientering, minne, språk, tal, apraxi, intellektuell processhastighet och abstraktionsförmåga.

Rutinnervstatus

Det finns flera olika sätt att systematiskt genomföra ett neurologstatus. I Sverige har man sammanställt en standardiserad schablon som man kallar för rutinnervstatus. Lathund och mall enligt den senaste versionen, rutinnervstatus 2.0 visas i tabellen nedan.

Rutinnervstatus 2.0

Tabellen nedan visar mall för rutinnervstatus 2.0, som beskrivet av Lindgren, Liedholm och Malm.

  
Under samtalet
Högre cerebrala funktionerPåverkan på talet,
orientering,
minne,
uppmärksamhet
ObserveraOfrivilliga rörelser
Ansiktsmimik
Av- och påklädning
Patienten stående
Gångmänster
Tå- och hälgång
Romberg
Finger-näs
Nigsittning och uppresning
Patienten sittande
Ögonbottnar
Ögonrörelser
Nystagmus
Ptos
Pupillstorlek och ljusreaktion
Ansiktsmotorik
Hörsel
Svalgmotorik
Tungmotorik
DDK
Fingerspel & finmotorik
Armar-framåt-sträck (Grasset)
Kraft i armar
Senreflexer
Patienten liggande
Sensibilitet
Omvänd Barré
Tonus i handled, armbågsled och knäled
Knä-häl
Babinskis tecken

Neurologstatus inleds i väntrummet

Neurologstatus inleds från det ögonblick man träffar patienten. Genom att observera tal,  kommunikation och uppmärksamhet får man en inledande uppfattning om högre cerebrala funktioner och genom att notera hållning, gångmönster och mimik en inblick i hur motoriska funktioner och koordination fungerar. I mindre utsträckning kan man ibland upptäcka avvikelser gällande kranialnerver och sensoriska funktioner.

Högre cerebrala funktioner

Högre cerebrala funktioner brukar b.la inkludera minne, språk, vakenhet, uppmärksamhet och och orientering. Ibland räknar man även med gångförmågan som en del av högre cerebrala funktioner.

Ofta kan dessa undersökas översiktligt under samtalets gång, men kan ibland behöva mer noggrann bedömning. Vid behov av formaliserad testning tar man ofta hjälp av neuropsykolog.

Många neurologiska sjukdomar kan orsaka kognitiv påverkan, och på så vis vara diagnostiskt vägledande, varför högre cerebrala funktioner är en viktig del av neurologstatus.

En bedömning av följande ingår ofta:

  • Förekomst av afasi
  • Förekomst av dysartri
  • Vakenhetsgrad
  • Orientering
  • Minne
  • Förekomst av apraxi
  • Förekomst av neglekt
  • Gångmönster

Kranialnerver

Undersökning av kranialnerverna är ofta mycket värdefullt. Det finns tolv par kranialnerver och, med undantag för första kranialnerven (nervus olfactorius), löper samtliga genom hjärnstammen.

Topisk diagnostik vid kranialnervsstatus kräver kännedom om en tämligen komplex neuroanatomi. I föregående avsnitt om neuroanatomi presenteras därför minnesregel som  underlättar hågkomst av anatomin för hjärnstam och kranialnerver.

I övrigt undersöks kranialnerverna efter funktion. Dessa listas i tabellen nedan.

 KranialnervHuvudsaklig funktion
INervus olfactoriusLuktsinne
IINervus opticusSyn och synskärpa
IIINervus oculomotoriusÖgonmotorik, övre ögonlock och reglering av pupillstorlek

IVNervus trochlearisÖgonmotorik
VNervus trigeminusAnsiktssensorik, och tuggmuskulatur
VINervus abducensÖgonmotorik
VIINervus facialisAnsiktsmotorik och smaksensation
VIIINervus vestibulocochlearisHörsel och balans
IXNervus glossofaryngeusSensorik i svalget, tunga (smak) och inneröra. Motoriska fibrer i svalget. Innervation av sinus caroticus
XNervus vagusMotorik i svalget (även sensorik), den främsta parasympatiska nerven inom det autonoma nervsystemet
XINervus accessoriusHuvudvridning och axellyft
XIINervus hypoglossusTungmotorik

Sensorik

En detaljerad undersökning av det sensoriska systemet kan vara svårt, men i rutinnervstatus har man valt att avgränsa det till följande:

  • Sensorik för stick (smärta) på ansikte, hand- och fotrygg.
  • Vibrationskänsel i händer och fötter

I många fall är detta tillräckligt. Särskilt om patienten själv inte uppgett sensoriska symptom. Det finns dock en del kliniska situationer som kräver en betydligt mer ingående undersökning. Undersökningen riktas då med fördel utifrån anamnes och möjliga differentialdiagnoser.

Motoriska funktioner

Vid neurologisk undersökning av motoriska funktioner är det viktigt att inspektera patientens allmänna kroppshållning, samt gång- och rörelsemönster. Ofta ger detta en inledande uppfattning om patientens tillstånd. Inspektion av muskler och muskelmassa är särskilt viktigt vid riktade frågeställningar. Tonus kan användas för att särskilja central från perifer pares och vid misstanke om Parkinsonism där man ibland kan finna så kallad kugghjulsrigiditet. Gradering av muskelstyrka och senreflexer kan göras utifrån relativt enkla skalor (se skalorna i kapitlet om undersökning av motoriska funktioner). Armar framår sträck och omvänd Barré används ofta för att visualisera diskret svaghet.

Sammanfattningsvis brukar följande ingå i undersökning av motoriska funktioner:

  • Inspektion av rörelsemönster och kroppshållning
  • Inspektion av muskulatur för atrofi, hypertofi, fascikulationer etc.
  • Muskelkraft
  • Muskeltonus
  • Reflexer
  • Armar framåt sträck (Grassets test)
  • Omvänd Barrés test

Neurologstatus koordination

Följande ingår ofta rutinmässigt som koordinationstester:

  • Finger-näs
  • DDK
  • Fingerspel
  • Knä-häl test
  • Romberg test
  • Gångmönster

Ytterligare testning av koordination är särskilt viktigt vid yrsel och andra situationer där man kan misstänka sjukdom i hjärnstam eller cerebellum, samt vid Parkinsonism och andra rörelsesjukdomar. Följande fördjupande undersökningar kan då vara värdefulla:

  • Tandemgång
  • Finger-finger test
  • Finger tapping
  • Foot tapping

Läs mer om dessa i kapitlet om undersökning av koordination.