Status epilepticus behandling

Den mest effektiva behandling vid status epilepticus

Status epilepticus behandling

Hur kommer det sig att status epilepticus som är så vanligt ändå är så svårt att handlägga? Rimligen bör man väl bli bra på att behandla tillstånd man stöter på ofta – och status epilepticus är ju ett av de vanligaste akutneurologiska tillstånden och har dessutom väldigt hög mortalitet. Man vill, med andra ord, inte göra fel.

Jag tror det finns flera skäl till varför status epilepticus är en utmaning, bland annat följande:

  • Hög mortalitet
  • Hög risk för komplikationer och handikapp
  • Många feldiagnosticeras och har i själva verket funktionella anfall
  • Svårdoserade läkemedel med risk för andningsdepression och hypotension mm.

Men det finns en annan viktig faktor som hittills har försvårat handläggningen av status epilepticus. Nämligen avsaknad av evidens.

Förstahandsvalet är ju bensodiazepiner, exempelvis Diazepam, men mer än en tredjedel av alla patienter med status epilepticus svarar inte på detta, och valet har då stått mellan att ge Proepanutin, Ergenyl eller Leveriracetam. Hittills har man bara haft data från observationsstudier och inga direkta jämförelser mellan dessa preparat, och det bästa valet har varit oklart. 

Förra veckan publicerades dock den mycket efterlängtade ESETT-studien i New England Journal of Medicine av Kapur et al. I studien lottades 384 patienter med konvulsiv status epilepticus, som inte svarat på Bensodiazepin, till Pro-Epanutin, Valproat eller Levetiracetam. Det var alltså en direkt jämförelse av de tre preparaten – något som vi hittills inte haft data på. 
 
Kramperna hävdes i 45-47 % av fallen och man såg ingen signifikant skillnad i effekt. De tre preparaten var med andra ord, likvärdigt effektiva. Ett annat viktigt fynd var att man inte såg några signifikant skillnader gällande biverkningar och allvarliga komplikationer. Man bör dock notera att antalet patienter i varje behandlingsgrupp var relativt liten, vilket ju försvårar möjligheten att detektera små, men kliniskt meningsfulla, skillnader. 
 
Sammanfattningsvis konstaterar man i en medföljande Editorial att studier av denna sort bidrar till att rädda människors liv, men att det viktigaste, oavsett, torde vara att känna till, och alltid utgå ifrån etablerade behandlingsprinciper. Läs mer om status epilepticus här.  
 
 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *