Kan spårvagnar och konstverk göra dig till en bättre neurolog?

 

”The value of experience is not in seeing much, but in seeing wisely”

– William Osler

Hur blir man en bra neurolog? Stor kunskap är givetvis ett krav och samma sak gäller erfarenhet. Men räcker det för att garantera skicklighet?

En bra neurolog har ett öga för det subtila och ser hur patienten sitter, pratar, rör sig och interagerar med sin omgivning. Att kunna observera se små avvikelser är ibland viktigare än något enskilt test i rutinnervstatus.

Men hur blir man bra på det? Sådana observationer är inte enkla att göra. Särskilt inte i en stressig tillvaro.

AJ Lees, som är professor i neurologi har skrivit artikeln Noticing in neurology och menar att förmågan att observera är, liksom många andra förmågor, något som kräver övning och tålamod. Nedan ett kort utdrag ur artikeln:

”When I was a junior registrar at University College Hospital, I used to take the medical students on the London Underground Circle Line in order to hone their powers of observation. Before leaving the hospital they were instructed to pay special attention to gaits and facial expression.”

Tyvärr har vi här i Göteborg ingen tunnelbana. Men tack och lov finns det spårvagnar, varför även vi här på västkusten kan ägna oss åt neurologisk fortbildning på fritiden. Jag kallar det spårvagnsneurologi.

Foto Håkan Trapp, 1962
Foto Håkan Trapp, 1962

Det är också intressant att man på flera håll i USA använder sig av konst och konstvetenskap för att lära ut strukturerad observationsteknik på läkarutbildningar. Ett exempel på detta är en studie i Opthalmology där man randomiserade läkarstudenter till att gå en kurs i konstvetenskap på Philadelphia Museum of art, och en kontrollgrupp som enbart fick gratis inträdesbiljetter. Man fann att studenterna som fått träna observationsteknik med hjälp av konstvetenskap blev avsevärt mycket bättre på att tolka och beskriva ögonstatus och ögonbottenfotografier. Observationstekniken, som används inom konstvetenskap, går ut på skapa ett ramverk för hur man tänker kring visuella intryck. Man kallar detta ”Artful thinking”, vilket är en metod som utvecklats på Harvard och b.la går ut på att beskriva, ifrågasätta, samt tolka från olika vinklar de intryck man upplever.

När jag först läste om detta trodde jag att det var ett nytt fenomen att utnyttja konstvetenskap inom medicin. Men jag har på senare tid förstått att Jean-Martin Charcot, den moderna neurologins fader, själv var konstnär i grunden. Han använde sig flitigt av konstverk i syfte att dokumentera och undervisa och ansåg att naturvetenskap och konst kompletterade varandra på ett självklart sätt inom neurologin. Således verkar konceptet trots allt inte helt nytt, snarare nästan 200 år gammalt.